hemma igen efter besöket hos vcl.

bytte förband mm.

så nu ska jag snart åka till mitt ställe igen.

ska bli skönt.

men får ta på sig ordentligt me kläder idag.

är ju lite kallt ute..

och det blåser ju lite där på klippan.. :(

usch vet inte va jag ska göra mitt hjärta ropar efter honom.

det ropar kom kom kom ta mig håll mig hårt och släpp inte taget.

lämna mig aldrig..

vart du är är så kom till mig.,.

men kan ju inte säga så..

det går ju inte.

hur gärna jag än vill träffa honom så går det ju inte.. :(

det tar sönder mig.

det river mig i tusen bitar.

känner mig totalt splittrad

jag har skrivit det innan och jag skriver det igen.

jag hade kunnat ge va som helst för en sista kram

en sista beröring.

en sista kyss.

allt tog slut så hastigt..

drömmer jag fortfarande eller är det sant.

det ifrågasätter jag mig varje sekund om dagen.

på morgonen när jag vaknar så e jag besviken på att han inte är där...

att han inte ligger jämte mig och sover.

 de mitt fel de..

det va jag som åkte.

jag vet.

men jag blev otroligt rädd och visste inte va jag skulle göra.

men han e borta

mitt hjärta, halva mitt liv,

min önskan att allt kommer att bli bra känns som om att den inte kommer att gå i uppfyllelse.

känns som om jag önskar förjäves.

finns det något hopp.??

finns det någon lycka längre fram.??

känns inte så.

känns som om jag är i en stor ända grop som jag inte hittar ut i från.. går i min grop och ropar men får inget svar.

inte från den jag vill.....

jag skulle kunna ställa mig och skrika och hoppas att han känner min förtvivlan

min oro min ångerst mina känslor. ja allt jag bär inom mig.

hade önskat att han kunde se hur dåligt jag mår och inte bara tro att jag inte har några känslor.

att jag inte bryr mig.

för det gör jag verkligen.

jag har sagt denna meningen till honom så många gånger innan och menar varje ord av det..

jag har ALDRIG och jag menar ALDRIG älskar någon så här förut..

har aldrig upplevt dessa känslor

denna lyckan vi hade.

jag är så totalt förälskad i honom.

önskar jag hade sagt det till honom mer än va jag gjorde

önska att jag hade kunnat förklara allt för honom..

och att han hade fått förklara sig och det han gjorde..

har ångerts för allt som hänt.

mist honom????

miste barnet!!!!

fy fan att man ska må så här.....

hatar det.

vill inte mer.

orkar inte mer.

men.......

kan det bli bättre???

blir det ljusare längre fram????

tveksamt.

hoppas!

men tveksamt..

känns som om jag har förlorat en värdefull skatt.

mina barn e en skatt.

men en del av den underbara skatten saknas.

den försvann..

känns som att jag skriver och skriver men det hjälper inte.

det lättar inte någonting.

allt känns lika förjävligt.

usch känner förtvivlan och paniken kommer sakta krypande nu..

vill skrika allt va jag kan.......

MR X....... VA E DU.

vill inte mista honom......

vill inte mista allt de vi hade..

vi hade det bra..

inte perfekt men bra.

så där ja där kom de.

nu brast ja..

tårarna rinner längs mina kinder.

och det beror bara på en sak...

SAKNAR HONOM....

men får inte gråta här..

får vänta till jag kommer till klippan.

där jag får vara ledsen förtvivlad..

där jag får känna ångerst utan att någon dömmer

eller tycker.

eller säger..

där jag får släppa mina spärrar och låta tårarna flöda fram..

usch mitt hjärta brister...

okej nu sitter man här igen.

barnen e i skolan och nu börja tankarna rulla och vandra..

ska vänta till det blir lite varmare ute sen köra till favvo stället igen.

har fått de som ett uppdrag.

ska köra i väg till något ställe varje dag där jag tycker och  trivs att vara och bara sitta sj.

ingen annan me.

helt utan andra störande moment och bara vara.

tänka, gråta, skrika, skriva ja va fan som helst..

tur att det finns sådana ställen runt om här hemma..

får väl vänta till middagstid iaf och då hoppas att det inte ösregnar.

jag satt där i över en timme igår..

det va faktiskt jätte skönt.

tittade på ut på världen..

eller den jag såg där i från.

ser inte så långt med det räcker att se sjön mellan alla öar och se hur träden sträcker sig i horisonten.

 bara njöt och fantiserade.

kände lite lite ro i min kropp.

en  liten kort  stund.

hörde vinden i träden och  i skogen runt om mig.

tittade ner på det lugna vattnet.

och i mellan åt hörde man en och annan fågel.

fridfullt..

la mig ner och tittade upp på himlen och bara fantiserade.

(men sånt händer ju inte.... det händer bara i filmer)

usch det tog på krafterna..

det tar på krafterna när man mår så här.

ska åka till vårdcentralen idag  me tänkte jag.

ska be dom att byta mina förband..

det kliar mot alla stygnen..´

längtar tills måndag då stygnen ska tas bort.

ska bli så skönt.

känns som om jag måste ha något att göra hela tiden me..

annars blir jag tokig.

saknaden är hemsk

känns som om jag har abstinens.

känner paniken kommer krypande hela tiden.

där med det lugna fridfulla stället.

"så jag få känna frid."

få må som jag egentligen gör.

behöver inte hålla denna fasaden utan bara få stor gråta.

ingen som kan säga något åt det.

jag hoppas att mr x inser att han måste söka hjälp.

han kan inte göra eller må så här.

min "pratkamrat" sa till mig i går.

att allt kommer ordna sig till slut.

 då jag sa till min "pratkamrat"  att det känns som att det va ödet som förde mig och min mr x samman. känns som om det va ödet som ville att vi skulle träffas den kvällen.

annars hade jag aldrig träffat honom igen efter alla dessa år.

och min "pratkamrat" sa då.

att är det ödet som vill att det ska vara du och mr x så kommer det bli du och mr x.

oavsett va som har hänt nu.

men då måste de ske stora stora stora förändringar..

för att ni ska klara av det och sammtidigt må bra.

undra om man ska tro på ödet.

eller om det bara e ett falsk spel.

men jag vet hur jag känner och hur jag mår.

och det finns ingen eller inget ska kan ändra på mina känslor.

mina känslor för mr x är oändliga.

dom e så djupa.

så totala.

hoppas att han inser att jag älskar honom.

och hur jävla mycket han betyder för mig och hur mycket han har betytt under dessa åren tillsammans.

vi hade en helt otrolig tid i hop.

underbar.

det e nog det ordet jag kan andvända.

våran semester.

mmm önska att man kunde spola tillbax tiden

hoppas att han inte hatar mig för allt detta.

att han inte tänker att henne vill jag fan aldrig mer se.

men även om vi har det så här nu.

så är jag fruktansvärt orolig.

är han hemma?

är han hos henne?

är hon hos honom?

massa tankar och funderingar.

folk i min omgivning tycker att jag ska släppa mr x och börja tänka på att det finns andra.

men det kan jag inte.

det känns som om jag e otrogen då.

känns som om jag är hans och kommer alltid att vara hans.

känns som om det e så det ska vara.

de e det som e meningen..

mhm kan man säga så???

det är nog mer att jag vill inte vara någon annans..

jag vill vara hans...

BARA HANS.....

när jag ska till min favvoplats i dag så tänkte jag ta me mig papper , penna, och breven och de som han skrev till mig.

och bara läsa och gråta och fundera..

och hoppas hoppas hoppas....

nehe försöka äta lite idag kanske.

åt inget i går.

har ingen matlust..

kommer nog att skriva en gång till idag.

lätta på mitt hjärta....