så nu e man hemma igen..

det va ett jobbigt möte idag.

tårarna rann hela tiden.

fanns inget stopp på de..

och inte känns det bättre..

jag bara gråter och gråter.

och många tankar och funderingar finns där..

tex. varför blev det så här..

hur kunde detta ske.

det skulle ju vara han och jag.

lyckliga

hela livet....

men jag vet att man kan inte leva så som vi gjorde.

och man kan och får inte göra så som han gjorde sista gången..

svårt att prata om.

känns overkligt varje gång jag tänker på de.

känns som om jag lever i en dröm där jag ska vakna upp till slut

och allt är bra jag e lycklig me mitt hjärta.

jag hoppas att han förstår varför jag har gjort detta.

men jag har ju inte kunnat förklara varför.

har ju inte kunnat prata me honom.

mötet idag.

ja va ska jag säga om det..

ska bli bra tillslut.

sägs de iaf.

det va ju ett möte vi hade planerat att göra i hop.

så det känns både rätt och fel.

det kommer nog bli bra tillslut.

men känns som en enda stor gröt alltihop.

känns som att jag inte hittar ut ur skiten.

känns som om jag aldrig kommer att bli lycklig..

men det ska ändra sig säger alla.

men mitt hjärta och min själ säger nej.

lyssnade på några väldigt bra låtar i bilen.

texterna är så sanna..

dom säger mycket om det stora orden och dom stora känslorna KÄRLEK..

alla säger till mig att hålla ut.

 va stark.

men hur stark ska man vara.

min kärlek till honom är så sann.

så fullständig.

så total.

men det han gjorde mig va så fel.

jag e ledsen på honom för jag trodde inte han skulle göra så.

är nästintill besviken.

och arg.

men mest ledsen.

vi lovade varandra en massa och jag höll det jag kunde hålla.

men han tyckte inte jag gjorde det.

men jag försökte verkligen ge mig till honom..

försökte vara vid han sida hela tiden.

på alla sätt och vis.

kärlek närhet ömhet tillit.

allt han bad mig om.

men det räckte tydligen inte..

vårt barn förlorade jag i ett missfall.

pga av allt som har hänt.

gråter över det varje dag.

forlorade en massa blod den dagen me pga att jag fick opereras.

känns som att hela jag e förlorad.

känner mig misslyckad.

totalt fuckt up.

känner ingen glädje förutom när jag är me mina barn..

dom ger mig glädje.

glädjen till att vilja fortsätta.

och nu går man här helt jävla själv hela dagarna när dom e i skolan.

och gråter och kör bil för att få tiden att gå.

tänkte att jag skulle åka till ett av mina favvo ställen när jag är färdig här.

och bara vara.

sitta ner och gråta där ingen kan säga åt mig att inte göra det.

där jag får visa precis hur jag känner det.

där ingen kan säga åt mig någonting.

inte hur jag ska må hur jag ska känna ingenting.

bara helt tyst och stilla där jag låter alla tankarna vandra och ser vart dom hamnar.

ska sitta och bara tänka och gråta och skriva av mig allt.

skriva ner allt som jag känner.

allt det onda och det som jag så fruktansvärt ont..

min kärlek till honom.

min saknad efter honom.

suck.

vet varken ut eller in.

om bara det fanns någon.

någon.

som kunde hjälpa mig att må bättre..........

hej igen..

sitter här nu och tänkte skriva av mig lite..

dagarna går väldigt väldigt sakta framåt.

men inget känns bättre.

inte det minsta..

jag åker in och ut på sjukhus pga operationer.

och sviterna efter dom.

känns som om det har varit för mycket sjukhus nu den senaste tiden.

både positiva och negativa händelser.

idag ska jag in till växjö och ha lite samtal. IGEN.....

är aldrig hemma känns det som..

men det ska bli skönt att få prata av sig me någon igen som inte dömmer eller något.

utan hellre få lite råd hur man ska gå till väga och hur man få/ska må efter allt som har hänt.

mina känslor har fortfarande inte svalnat.

och går och undra hela dagaran va han gör och hur han mår och så vidrare.

om han träffar någon annan nu när han inte har mig.

känns som om mitt liv kretsar runt honom fast han inte är i min närhet..

usch, saknar hans närhet, hans värme, hans underbara blick, hans underbara smilegropar och kindben, saknar att känna hans händer mot mina och han kropp imot min.. 

saknar hela honom...

allt e trist och jobbigt.

har inget att se fram i mot.

eller jo det har jag på ett vis men det e ju ett bra tag tills dess..

saknar att prara me en viss vän oxå..

hon har gett min så mycket stöd och många goda råd..

saknar dom alla så mycket..

känns i bland som om att jag inte kommer klara allt detta..

allt känns tungt.

känns förjävligt..

fuckt up.

och det känns som om att det inte kommer att ljusna för mig..

men man kan ju hoppas att allt löser sig en vacker dag.

ska be han jag prata me om hjälp me en sak idag..

efter det och om allt går som jag vill så kanske allt ska ljusna för miv och jag ska kanske kunna börja känna mig lite bättre eller va man ska säga..

nu ska jag försöka köra lite bil.

me en hand. får se hur det går i dag..